SKJORTOR till Folkdräkter. 
Observera att bilder och text  inte får användas annat än för Ditt högst privata bruk!
De får inte publiceras eller användas i visningar eller liknande utan mitt skriftliga
tillstånd enligt lagen om upphovsmannarätt.  © Bo Skräddare.  Tel: 08-711 4060. 
Adress.   E-post till

TRADITIONEN. 
 1. HISTORIA !!!  1-a. Internationell modell.

En skjorta av 'folkdräktsmodell' av raka stycken förknippar vi med Svensk Folklig Tradition. Det är en sanning som samtidigt inte alls är sant. Samma genialiskt enkla modell har i stort sett logiskt och spontant uppstått över praktiskt taget hela världen där plagg skurits till av vävda tygvåder. Vi kan titta på enkla plagg från Indien eller Nordafrika, från Sydamerika eller Ryssland. överallt blev det ett enkelt plagg av raka stycken. Modellen varierades efter de möjligheter som stod till buds, vävstolsbredd - kvalité - ibland randiga tyger. Gemensamt för alla var den enkla baskonstruktionen av raka stycken, någon form av ifälld bit under ärmen, och ofta ett enkelt sprund mitt fram.

Eller också kunde skjortan vara sidknäppt på ena axeln som Norrlands bussaronger i ull. Eller kanske som den ryske  kosackens skjorta med knäppning på ena sidan av framstycket. I öknen syddes skjortor av fin ull i (stort sett) samma modell, de tillverkades längre och ibland med huva (kapuschong). De har tillverkats i alla tänkbara fibrer som går att väva: Ull, Bomull, Linne, Hampa, Ananas, Bränn-nässlor (nettelduk), Bast och så vidare. Det var förr ofta nödvändigt att tillvarata allt naturen kunde ge. Om en fiber inte i sig själv var spinnbar nog att få en tråd av, kunde den blandas med andra fibrer för att på så sätt kunna användas. På så sätt användes ibland kvinnohår (vanligare med hund eller kaninhår) till klädesplagg som inte fick frysa stela när de blev blöta i kyla. Men den metoden användes nog oftare till stickade vantar och sockar än till vävning av skjorttyger.

Tygerna kunde även vävas med olika material i varp och inslag, halvylle till Norrlands bussaronger (lin eller bomull i  varp och ull i inslag) var en vanlig blandning. En annan var 'halv-linne' (vanligen bomullsvarp med linneinslag).

 1 -b. Historiens svenska sida.

Mans-skjortan var det plagg som stod mannen närmare än andra plagg. Remsor av slitna skjortor användes som blöjor och lindor när pojken (eller flickan) föddes. Brudgumsskortan var det plagg han gifte sig i, det användes mycket sparsamt vid riktigt stora högtider för att slutligen användas som svepning och som mannen alltså begravdes i. Ofta rikt broderad, ett slags gesäll- eller kanske till och med ett Mästarprov för hans hustrus sömnads och broderiskicklighet (det förekom dock ibland att brudgumsskjortan var ett beställningsjobb, utfört av en erkänt skicklig brodös). Och mödan av allt detta arbete blev använt vid bara några få tillfällen. Som brudgumsskjorta och som liksvepning. En modern variation är den storskjorta Du ser på bilden till vänster. Bo Skräddare har några sådana färdiga i lager. I kraftig bomull, svala och sköna. Beställ den per tel eller E-post. Avsedda för 'privat' bruk, bara som reserv till folkdräkt!

Till vardags var skjortan plagget närmast kroppen, på dagen under väst eller flera skjortor, på natten som nattskjorta. Då underkläder i vår mening saknades, fick några flikar av den långa skjortan även tjänstgöra som kalsonger. Till helgdags användes i vissa dräktområden en renare nattkappa (krage med 'bröstlapp' som knöts i nacken) över den kanske något solkiga allt-i-allo skjortan. Det är svårt att med någon säkerhet bedöma när och hur ofta skjortan byttes och tvättades, vi vet att det INTE var ofta. Familjens linneplagg tvättades, byktes, troligen bara 2 ggr per år.

I sanningens namn ska erkännas att det som regel fanns både vardagsskjorta i grovt, ofta vasst, linne, blaggarnsväv blångarnsväv eller linstry ('kärt' barn med många namn) och finare kyrkskjortor. Men ingen så fint och vackert broderad som brudgumsskjortan. 

Vissa orter (med god ekonomi) skulle ha extra rymliga skjortor, vissa skånska härader tillexempel. På andra håll (tex Delsbo) sattes det in extra bitar, halsspjäll, runt halsringningen för att det skulle skymta fram rikligt med veck och rynkor i västöppningen. Delvis ett slags skryt. Men halsspjället har även en funktion. Det kan fungera som 'gångjärn' på axeln när man arbetar och rör armarna mycket. Om det är rätt dimensionerat.

 Nästan alla gamla skjortor är omkring knälånga. De var ju både skjortor och kalsonger. Anpassat till att vi idag är längre, bör dagens knälånga skjorta till dräkt nog vara 100-130 cm lång. De skjortor som varit kortare, har haft karaktären av arbets-skjorta-bussarong, av kraftigt, grovt slitstarkt tyg. Grovt linne eller halv-ylle. De äldsta skjortorna har bara ett sprund framtill. Senare kom nyheten förslag som täckte sprundet. Den finns bara på ett litet fåtal bevarade skjortor från vissa orter. Samtidigt blev ofta de gamla centimetersmala manschetterna bredare, ibland hela 5 cm breda!

Tänk på att skjortorna kan variera mycket i detaljer som krage, sprund, ärmkvalar (manschett), ärmvidd, ärmspjäll och halsspjäll eller förslag från ort till ort. Vi har ingen chans här att redovisa annat än några få olika variationer.

TILLSKÄRNING 
 Tillskärningsanvisningarna finns på mönsterarket!

Skjortorna är sydda av enbart raka stycken. (Något sällsynt undantag finns alltid.) Ofta var även halshålet bara ett rakt uppklipp på axel-linjen eller ett svagt rundat ovalt hål. De var (om man vill ha skjortan öppen) bekvämare, framtill nedskurna halshålen är en 'sen' företeelse i vår dräkthistoria. Då vi nutidens människor tydligen har rundare rygg än 'de gamle' brukar jag flytta fram halshålet lite. 

Med den gamla tidens halshål som en platt oval placerar jag det från axellinjen och framåt. Ett modernt halshål går omkring 2 cm bakom axellinjen och kanske 10-12 cm framför.

 Skjortan skars ofta till som ett rymligt plagg, det skulle finnas plats både att sova bekvämt i den, och att växa i den. Andra gånger (ofta) var det familjens vävstol som bestämde vilken bålvidd det blev på de hemvävda tygerna. Familjens manliga medlemmar kunde alltså få samma bålmått oberoende av den egna storleken, nästan. 

Skjortans vidd runtom bör alltså vara generös. Ett bra riktvärde kan måttet 15 - 18 cm större än bröstmåttet vara.  Hos vissa dräkter användes alltid hela vävbredden från stadkant till stadkant, även om då skjortan blev mycket vid. Naturligtvis syddes en extravåd eller del av våd in om skjortans användare var så kraftig att det inte räckte med två vådbredder, framstycke och bakstycke. Om man använder samma sköna modell till en storskjorta att använda till jeans eller andra 'civila' kläder, kan det vara lämpligt att klippa till bålbiten på tvären över en 140-150 cm bred bomullsväv. Du får då tygets stadkanter som fåll nertill. 

MÅTT. 
 Se mönster-ritning och mått-formler. 

Skjortorna var nog som regel mycket generöst skurna. Mät bröstmåttet (runt bröstkorgen - över bröstvårtorna ungefär) = BRV (BRöst Vidd). Lägg till dina 15 - 18 cm. Dela måttet med 2. Lägg till 2 cm i sömsmåner (1 i varje sida) och du får BåLVIDDEN.

För att få ärmlängden behöver du måttet HTH = (Handled Till Handled. Ta tag i ena handens tumme med den andra handen, sträck armarna framför dig. Mät från ena handledsknölen till den andra handlesdknölen runt ryggen där den är som bredast. Så långt måste skjortan räcka. 
Måste berätta om den trevliga dam som var elev på en av mina kurser och skulle sy en skjorta åt sin man. Jag beskrev och visade hur man tar måttet HTH  'så mäter man från ena handledsknölen till den andra. '--- Där avbröt hon mig: 'å, jag förstår - jag mäter från knöl till knöl runt hela knölen !'.

 För de flesta så kallat 'normalbyggda' människor blir bålvidd och ärmlängderna vardera en tredjedel eller mycket nära dessa proportioner. För att få ärmlängden tar man HTH (enligt ovan) drar bort bålvidden (utan sömsmån), delar resten i 2 (två ärmar) och lägger sist till 2 cm sömsmån (1 mot bål och 1 mot manschett). Denna princip stämmer ofta. För vissa modeller med halsspjäll som är mycket rynkade mot kragen kan ärmen behöva förlängas.
ärmvidden var ofta i närheten av armlängden. På några få ställen vidare än ärmlängden. Ofta lite smalare än ärmlängden. Det är inte svårt att finna gamla bevarade skjortor där ärmen har en skarvsöm, för att det vävda tyget inte riktigt passade till tillskärningen, för att det annars inte hade räckt till eller av något annat skäl. Det var mycket nödvändigt att vara materialsnål och inte få tygbitar 'över'.

ARBETSBESKRIVNING !

KRAGEN. 
Kragen kan vara med sömsmånen invikt och pressad och kragen sys fastvid bålen med efterstygn från rätsidan. Kragen kan också vara fastsydd så att man lägger räta mot räta och syr med efterstygn. Kragens insida fållas så fast vid sömmen med vanliga fållstygn. Kragens kortsidor kastas samman eller smygsys. Någon enstaka gång har langett använts. Med den senare metoden att sy på kragen och syr kortsidorna med kaststygn eller smygsöm är det inte ovanligt att det finns en rad förstygn längs hela kragen och någon mm in på kortsidorna. 

Kragens insida är invikt och fållad (fastkastad 'runt vikningen) mot bålens insida i halsringningen. Sömmen ligger vanligen i ytterkragsömmens sömlinje.

 Kragens kortsidor är heller inte sydda från avigan och vända. De är sammansydda med någon sorts langettstygn från utsidan eller en sorts smygsöm. Kragen har vanligen två knapphål, så att Du kan knyta ihop den med ett band till vardags, eller sätta i en fin knapp - typ stolpknapp (vanligast i södra Sverige) - till helgdags. Detta är en vanlig lösningen på dräktskjortor. Andra lösningar kan vara hakar och hyskor eller fastsydda knytband.

Vanligt mått på kragens höjd är 9-12 cm. Då den är vikt i ovankanten klipps kragbiten 20 - 25 cm gånger kraglängden. (Kraglängden kan idag räknas ut med vanligt kragmått + 3 cm + sömsmån, om kragen möts kant i kant framtill. Går den omlott bör man lägga till ytterligare 3 cm. Dessa mått måste naturligtvis anpassas efter bärarens mått, men proportionerna får inte förändras !

Naturligtvis förekom även skjortor med bara en smal halsslå, då främst vardags-skjortor. även en skjorta som varit avsedd att användas tillsammans med nattkappa kan ha sytts med mindre krage. Ta reda på DIN lokala utformning av detaljerna. Skjortor med halsspjäll har bålen rynkad mot kragen. Utan halsspjäll var kragen som regel slätt påsydd. 

SPJÄLLET.

De flesta hals-spjäll brukar vara rektanglar med långsidan dubbelt så lång som kortsidan, men trekantiga hals-spjäll förekommer någon gång. Vanligast är halsspjäll som lagts ovanpå uppklippet på axeln. I Värmland förekommer på flera ställen att halsspjället ligger på undersidan, då med små fina veck i spjällhörnen. Vik in tre av spjällets sidor och pressa innan spjället läggs ovanpå uppklippet. Det är sen sytt igenom spjällets vikning nära kanten och genom uppklippet. På insidan av spjället är sömsmåner fastfållade (omkastade) i spjället.

FÖRSLAG.

Förslaget är en slå som döljer sprundet. Det kom in i dräktskicket ganska sent, och är därför inte representerat på så många håll. Det förekommer (såvitt jag sett) aldrig tillsammans med halsspjäll till mans-skjortor, förekommer någon gång till kvinnans särk. Förslaget kräver en knapp isydd i skjortan. De gamla skjortorna saknade knappar. De hade istället dubbla knapphål för användning av knytband eller länk/stolpknappar (manschett/krage). Skjortor med förslag (och knapp) hade troligen även knappar i manschetterna. 

MANSCHETT.

Det gamla namnet på manschett var ofta någon variation på ordet 'KVAL', 'ärmkval osv, eller på vissa orter ett mönstervävt band som ärmlinning. Det var inte så ovanligt att manschett och/eller krage syddes i 'finare' material än resten av plagget. Det var en sorts skryt. Under ytterplagg sågs bara lite av skjortmanshetten och skjortkragen. På detta sätt kunde man kanske lura någon att man hade råd att ha hela skjortan i dyrbar köpt bomull istället för 'simpelt' hemvävt linne. Allt som måste köpas hade högre status än det som förfärdigades i det egna hemmet. Idag är värderingen (och priserna) ofta tvärtom, köpebomull är avsevärt billigare än 'hemvävt' linne. Vanligast var ändå att det var samma material i skjorta och manschett. Många skjort-manschetter broderades och/eller försågs med nuggor. Broderierna, och då särskilt nuggorna, hade två funktioner; öka slitstyrkan och vara dekorativa. Nuggor är ett sätt att över ytterkanten på manschetten med nål och tråd brodera en kant med 'knutar' (vanligaste nuggorna är myrgångskant, som förekommer i stora delar av Sverige). De utfördes på olika sätt i olika bygder. Nuggorna dekorerade kanten, men framför allt skyddades kanten mot slitage, och nuggorna kunde förstärkas eller bytas ut när de blev för slitna. Det är ju manschettkanten på en skjorta som tar slut först, även idag.

På några orter syddes vävda band över manschetten, av samma skäl som ovan; dekoration och förstärkning. Till fest hände det att mannen satt på sig muddar tillverkade av garn i flera färger. Dessa kom framför allt i bruk på orter där dräktskicket överlevde lite längre.

SPRUND FRAM, HALSSPRUND. 
Sprunden fram är ofta generösa 25 - 35 cm djupt. Det är bara smalt infållat utan förstärkande tygbitar (det sistnämnda är något som många - mot traditionen - sätter dit idag. Det är ett 'modernt påfund'). En dekorativ  förstärkning (spetsöm) är ofta 'vävd' några cm längst ner. Denna förstärkning kan ha två funktioner. Den första, förstärka sprundets nederkant så att sprundet inte plötsligt når ända ner på magen, går att ombesörja med en enkel träns. Det andra skälet är att dekorera skjortan. På orter där flera skjortor är bevarade är det svårt att finna två med samma sprunddekoration. I något fall förekommer banddekoration runt sprundet.

MÄRKNING. 
Då en skjorta är ett mansplagg är naturligtvis sista bokstaven i märkningen ett S. Detta S står för SON. Bokstaven i mitten visar vilkens son. Den första bokstaven slutligen ger ditt eget namn. En skjorta märkt med tex. M I S kanske betyder: Martin Ivars Son. Alltså: Första bokstaven: Ditt förnamn. Andra bokstaven: Din fars förnamn. Tredje bokstaven: S = Son. Du är (och förblir) din fars son. 
Kvinnornas plagg är alltså märkta: Kvinnans namn + Faderns namn + D för Dotter.

Det allra vanligaste sättet att märka är med röd eller rödrosa korsstygns-broderi. En brudgumsskjorta kunde ibland vara mycket rikligt broderad, med hjärtan och många andra dekorationer. Men de tre viktiga bokstäverna fanns alltid.

ÄRMAR. 
ärmen är rynkad eller veckad i manschetten, ofta med ett smalt parti (varierar mycket, i Hälsingland upp till 7-10 cm) 'stripade rynkor' som ibland är mer eller mindre skyddade av manschettens tyg på insidan. Manschetten kan alltså vara lite bredare på undersidan-insidan än den är på utsidan. Detta är inom vissa dräktområden, främst norra delen av Sverige, vanligt när det är stripade rynkor i manschett eller krage.  Och som vanligt är det två 'knapphål' för knytband till vardags och länkknapp (vanligast i södra Sverige) till helgdags istället för knapp och knapphål eller hakor/hyskor eller knytband.

ÄRMSPJäLL. 
Skjortorna har oftast ärmspjäll som är kvadratiska 8 - 12 cm färdiga. Det är en mycket vanlig storlek på ärmspjäll.

SÖMMAR. 
Skjortorna var alltid helt handsydda, med smala (omkring 3 mm breda) fållar. även fällsömmarna är elegant tunna, omkring 3 mm. Innan Du kopierar även denna eleganta detalj, prova om det fungerar (=håller) i det linne Du ska sy skjortan i. Fållar och fällsömmar (=sömsätt) måste alltid anpassas till det material man syr och arbetar med.

STEGLAPPAR och SIDSPRUND. 
Steglapparna i sidsömmens sprund har som funktion att hindra att skjortan spricker i sömmen när belastningen blir stor. Ett vanligt mått var ett sprund som är 20 cm högt i varje sidsöm. Längst upp i varje sprund sitter en steglapp som är en dubbelvikt tygbit på 5*5 cm i färdigt (synligt) skick. Den kan ha en elegant stickning mitt på och längs nederkanten.

ORDNINGSFÖLJD. 
Jag tycker att det är mest praktiskt att sy ärmarna klara med manschetter och infållning av ärmsprund (MEN INTE ÄRMSÖMMEN) och även sy på ärmspjället (bakkant) på ärmbiten innan den sys fast vid bålet. Bålbiten bör då vara färdig med krage och eventuellt halsspjäll. Sy sen fast ärmbitarna på bålet med spjällen bakåt innan du syr ärmsömmen och sidsömmen ner till sprund och steglapp.

Spjällsömmen är först fälld mot spjället, ärmsömmen fälld från spjällen och ärm-bålsömmen fälld mot bålet. Annan ordningsföljd och vilket håll sömmar fälls kan förekomma lokalt. Andra föredrar även att sy samman skjortan i annan ordningsföljd.

OK - AXELFÖRSTÄRKNING. 
Sist av allt är axelförstärkningen - oket - (som finns på rätt många skjortor, dock inte på alla) fastsytt ofta på insidan av skjortan. Det ligger över ärmsömmen som skydd och över kanten av halshålet eller ibland spetsen av det trekantiga halsspjället. Oket sys alltså dit som slitageskydd och förstärkning i första hand, inte som dekoration. Därför sys den på insidan av plagget, då kan det även gå några cm ner på insidan av ärmen för att täcka och skydda stripade rynkor som finns på ärmen. På några bevarade plagg är oket av annat tygstycke, det beror troligen på att originaloket blivit utslitet och bytts ut. På vissa orter syddes oket på plaggets utsida och fastsytt med fina efterstygn som då fungerar som dekoration, det går då ner till ärmsömmen. Många utvändiga ok är broderade.

NATTKAPPA 
Nattkappa var en gammal form av 'söndagsblad'. Det vill säga en krage som knyts i nacken och en tygbit ner över bröstet i en ev västöppning. De var ofta vackert dekorerade framstycken med veck eller dekorationssömmar. Nattkappan kunde alltså ersätta en ren skjorta vid kyrkbesök eller annan högtidlighet.

 © Bo Skräddare 2016.  
Vi har storskjortor på lager. 
Får ej kopieras, mångfaldigas eller distrubieras i någon form utan mitt tillstånd. Varken på papper, diskett eller CD. Inte heller i annan form. 
Observera att bilder och text inte får användas annat än för Ditt högst privata bruk!
De får inte publiceras eller användas i visningar eller liknande utan mitt
skriftliga tillstånd enligt lagen om upphovsmannarätt. 
© Bo Skräddare.  Tel: 08-711 4060.

   © Bo Skräddare 2016.   Tel: 08-711 4060. Adress.   Tillbaka till sidan 1. Mailadress: